Bland de många olika typerna av knotweed finns inte bara ätbara (och mycket välsmakande) sorter, utan även medicinalväxter som har använts i århundraden. Kända som sådana är framför allt ängssnäckan (Bistorta officinalis, även känd som ormrot) och fågelknäppan (Polygonum aviculare), som främst konsumeras i form av te eller i teblandningar.
Ängsknottte hjälper mot magproblem
Knotweed te
De torkade löven från den lokala ängsknotten används för infusioner. Teet sägs hjälpa mot maginflammation och andra magbesvär samt halsont som gurglingsmedel. Förutom bladen kan växtens rhizomer också användas. Bladen lämpar sig för övrigt inte bara för medicinska ändamål, utan kan även tillagas som en sorts vildspenat.
Samlingstid för ängsknott
Löv och rötter av ängsknott kan samlas in från maj till höst. Bladen för infusion torkas på ett mörkt och varmt ställe, antingen genom att hänga dem löst eller genom att breda ut dem på en handduk. Tvättade och skivade rötter kan också torkas på samma sätt. Ängsknott innehåller mycket oxalsyra och bör därför konsumeras med försiktighet, särskilt av känsliga personer, njurpatienter och gravida. Oxalsyranivåerna ökar ju längre året går.
Knotweed te
Den årliga knottörten kan också användas både som grönsak och för medicinska ändamål. Såväl de unga skotten som bladen är en välsmakande grönsak inte bara för fåglar utan även för människor. Alla ovanjordiska delar av växten kan bearbetas som en infusion och användas för olika luftvägssjukdomar. Ingredienserna i fågelknuten främjar upphostningen av slem och är därför särskilt lämplig för katarr. Dessutom kan teet användas för att skölja bort inflammation i mun och svalg, samt för att behandla hudfläckar. Huvudingredienserna är kiselsyra och olika tanniner, speciellt gallotanniner och flavonoider. Alla delar av växten samlas in under blomningsperioden.
tips
Utöver de två beskrivna arterna kan sorrelknuten även användas både som grönsak och som medicinsk ört för att behandla mun- och hudinfektioner och magproblem.